Tunga dagar

Nu ska vi vara lite negativa. Gårdagen och idag var tuffa dagar för Maggie och hennes föräldrar. Det började med att vi hux flux skulle flytta, från avdelning 95 A till 95 B (Polen). Detta i sig var tråkigt nog och orsaken till att ni inte kommer att kunna läsa om oss lika ofta, det finns ingen tillgång till internet på hela avdelningen.
Väl nere på den nya avdelningen meddelade de att de var skeptiska till den läckande CVK´n, men den lades om två gånger. Mot kvällen upptäckte dock fadern att Maggie var svullen över bröstet, droppvätskan som läcker hade hamnat under huden. Detta innebar att denna infart stängdes varpå en vanlig infart måste sättas. En sköterska från neonatalen kom upp för att göra detta, en nål i handen och en i huvudet. Ingen lyckades, Maggie har aldrig gråtit så mycket, hon skrek tills hela kroppen var röd. Då fick vi senare, vid 23.30, åka ner till neonatelen där en annan sköterska satte en ny nål, hon lyckades på andra försöket. Åter igen hade vi en mycket ledsen Maggie.
Sedan kom natten då Maggie jämrade sig och pruttade hela tiden, nästan ingen sömn för hennes del. Vi antog då att det var magen som spökade. När vi nu på morgonen skulle ta hennes nakenvikt upptäckte vi att infarten för CVK´n på bröstet var illröd, svullen och varig. Vi kallade på kirurgen som beslöt att den måste ut på en gång, detta trodde hon skulle gå med lokalbedövning. Efter att de hållit på en halvtimme på operation kom de ut och meddelade att det inte gick att göra med lokalbedövning, den satt fast för hårt. Så för att spara Maggie smärta beslöts att det ska göras under narkos, förhoppningsvis under helgen. Men då är det på jourschema och vi kan bara hoppas att de får tid. Maggie får nu också antibiotika för att tämja infektionen vid infarten. Eftersom droppet nu inte blir lika näringsrikt ökar vi maten mycket. Hon äter 50 ml var tredje timma, det går bra och vi ska öka ännu mer under helgen för att till veckan kanske vara droppfria. Så i eländet vet vi att det snart är över, vi är på målrakan med hoppets vind i ryggen. Så därför behöver ni (Evy-Ann) inte gå i taket för denna negativa utsaga. Vi träffar föräldrar och anhöriga till barn med olika typer av cancer, vissa som förmodligen inte kommer att klara sig, de är det synd om. Visst är det fint att vara så storhjärtade, men så är vi. Fast vi tycker en del synd om oss själva också, det bör tilläggas.