Så har den då äntligen kommit. Dagen som vi längtat efter men även varit lite gruvsamma inför. Dagen då det är dags att åka hem till det fagra landet i norr. Landet som blev vår lott och arvedel. Maggie ska äntligen få komma hem till det vackra Jämtland, jamtlandstaus som hon är. Men vi har ju vant oss vid Akademiska och dess otroligt kompetenta personal. Nu vet vi ju att norrlänningar, och speciellt jämtlänningar, är bättre på allt så vi är inte nervösa över kompetensen, det är väl mer själva vanan. Maggie har ju tillbringat hela sitt lilla liv här, förutom de allra första skälvande timmarna. Dem minns hon nog inte med så stort behag, efter alla hennes uppkastningar! Vi vet att vi kommer att åka hem till Östersunds sjukhus någon gång under morgondagen, Lars och jag med reguljärt flyg mitt på dagen och Maggie med ambulansflyg, förmodligen under förmiddagen. Detta kommer att vara en dag, där huvudpersonen mest troligt bara kommer att sova gott, men hennes föräldrar kommer däremot att våndas en hel del innan vi återförenas. Och då inte bara på grund av flygrädslan hos vissa inblandade. Nu vankas det snart fläsk med löksås. Lars har hittat sin like i Per, som är precis lika förtjust i denna rätt som han är. Vi tjejer får väl helt enkelt hålla god min, däremot vet jag med visshet att vi inte kommer att få delta i själva tillagandet. Jag har aldrig påstått att jag kunnat laga mat, och när Lars på sin födelsedag önskade denna rätt hade jag aldrig i hela mitt liv varken ätit eller ens sett nåt liknande förr. Resultatet blev därefter. Vad gäller Chelsie så skar hon bort svålet och helstekte fläskbiten... Men innan det blir matdags för föräldrarna i fråga så ska vi nu mata Maggie i hennes tunntarm! Gokväll!